Hockey in the US

Tonläget i förra inlägget var med all rätt aningen deppigt efter en förlustsvit på 7 matcher. Men efter gångna helgens lyckade showcase kommer det här inlägget innehålla gladare toner.

När man spelar 48 grundseriematcher under en säsong och tränar nästan varje dag så blir det mycket uttrymme för berg-o-dalbana när det kommer till prestationer och resultat. Om du är värdelös ena dagen, är det allt som oftast ny träning eller match dagen efter, vilket gör att du snabbt kan vända trenden. Och i och med att säsongen är så lång hinner man med många sånna vändningar. 

Perioden före helgens showcase var en typisk down-period med många förluster. Men efter tre av fyra möjliga vinster i helgen är den perioden nu slut. Och den lilla formsvacka jag hade verkar också vara över, efter mina fem mål på helgens fyra matcher. Jag spelade tre matcher som back och gjorde hat trick i matchen när jag spelade forward. Utan att låta vattenskallen ta över allt för mycket så kan jag berätta att jag dessutom fick en "Honorble Mention" i veckans "Player of the Week", som gick till vår målvakt som storspelat hela helgen. 

I övrigt var det en grymt kul helg. Eftersom att vi bara spelade en match om dagen fanns det mycket tid för annat. Vi var till exempel på rundvandring på Lake Forrest (college) och såg sen deras hockeylag spela. Jag fick lite Hogwards-vibbar när vi knalla runt där bland skolans äldre men lyxiga byggnader, i ett höstmörker som taget ur en Lasse Winnerbäck-låt. Fick också briljera lite med tyskan eftersom vår guide var tysk. Alltid viktigt att känna att dom två timmar man la ner på tyska i skolan varje vecka inte var förgäves. Hon berättade att skolan hade ett div.1-lag i "handball", men förklarade att det inte var den handboll jag trodde, utan istället typ som squash, fast istället för att använda rack använder man bara händerna för att slå bollen. Helt sjukt att folk kan få hela sin utbildning (värd ca 90 000 dollar) betald av skolan för att spela squash med händerna. 

Eftersom att farmor och farfar var och hälsade på över helgen spenderade jag också lite tid med dom. Förutom frukosten och lunchen vi åt ihop var vi också på IKEA (såklart) så jag kunde köpa en räkmacka, pepparkaksdeg, en julmust och lite flädersaft. Jag tycker egentligen att det är pinsamt med svenskar som åker utomlands och sen åker till IKEA bara för att hitta svenska grejer. Jag menar, själva grejen med att åka utomlands är väl i de flesta fall att slippa det svenska? Men jag låter dubbelmoralen flöda och konstaterar att julmusten och räkmackan smakade jävligt gott. 

Det blir som vanligt snålt med bilder, men utlovar en riktig internet-venissage inom kort. 

Idag kom pappa och Mia hit och imorgon är det Thanksgiving. För amerikanerna är det lika stort som jul vilket betyder mat i mängder. Vi är hembjudna till tre olika familjer och det enda som står på schemat är mat och dryck, från 13.00 fram till ca 20.00. Frågar du mig borde man inte bara ha Thanksgiving en gång om året, utan en gång om dagen. Alternativt hitta 364 andra anledningar till att äta skitmycket mat dom andra dagarna (vilket jag i och för sig redan gör. Den vanligaste anledningen är att jag är hungrig).


Godnatt!



/#14

"Sämre än Bajen", ja, bättre är vi inte just nu. Två nya torsk i helgen och svackan är just nu djupare än Lasse Winnerbäcks texter och alla fjortistjejers bildcitat på sociala medier. Tillsammans. Ganska oroväckande med tanke på att det i helgen är dags för säsongens enda *showcase. 

*Showcase är något som vi inte har i Sverige och som jag sa tidigare kommer det bli en cool grej. Under fyra dagar, fredag till måndag, samlas samtliga lag i serien i Chicago för att spela fyra matcher på fyra dagar. Man möter olika motståndare varje match och alla matcher ingår i serien. Anledningen till att man har showcase är för att det ska bli lättare för scouter och coacher att scouta/kartlägga/titta på så många spelare som möjligt under en så kort tid som möjligt, samtidigt som det är en bra möjlighet för alla spelare att visa upp sig för scouterna. Det kommer både vara coacher från college och andra ligor i USA där.  

Nu till skvallret. 

Som jag berättade i tidigare inlägg var tanken att vi skulle hänga med "bowling-tjejerna" i helgen, vilket vi också gjorde - till viss del. Jag, Billy och Ryan åkte efter träningen i fredags till high school-football-matchen där tjejerna skulle köra cheerleading och enligt Ryans så kommer dom alltid upp på läktaren när dom är klara med det. Innan jag berättar resten av storyn måste jag hylla hela grejen med high school-sporter. Kvalitén på spelarna är inte jättebra, men trots det hade stora delar av skolan tagit sig dit för att stötta grabbarna. Vi stog mitt i klacken och där var det ingen som skämdes för att höras. Även om ramsorna inte höll Black Army-klass direkt gjorde alla ändå sitt bästa och skrek/sjöng hela matchen. Från snyggaste brat-bruden till det halvtjocka mattesnillet. Under pausen höll musikeleverna igång med ett klassiskt marching-band-framträdande och cheerleadertjejerna körde en grym dans. Det var när jag fick se den/dom som jag kände att det inte gjorde så mycket att jag inte kan reglerna i amerikans fotboll.

Det var också efter dansen som tanken var att tjejerna skulle komma upp på läktaren för att hänga med oss, vilket dom inte gjorde. Åtminstonde inte dom jag hade hoppats på. Grisigt sagt av mig kanske, men grisigare gjort av dom. Till deras försvar ska dock sägas att dom inte visste att vi var där. Och eftersom ljudvolymen var så pass hög där vi stog var det inte möjligt att börja småtugga men några andra tjejer under tiden matchen höll på. Så var det med det. 

Efter det skjutsade Ryan hem mig eftersom att vi hade tidig samling dagen efter. 

 

Så footballs-matchen får 4 av 5 Kenta. Stort plus för stämningen, stort minus för ridån jag nyss nämde.

Igår var jag på en typ av boxningsgala med värdgrabbarna. Den tänker jag dock inte berätta mer om förns jag har bilderna där ifrån. Så fortsätt kolla sidan närmsta dagarna för en längre rapport (runtinerad cliffhanger för sidvisningar.

Det var allt för nu.

Tjäääääääääna!

/#14

Är det något man har lärt sig efter en 15-årig hockeykarriär fylld av mestadels förluster (förutom Väsby Team 94 och Väsby J20 som var jävla legendlag och som alltid vann) är det att solen går upp imorgon med. Därför känns den fem matcher långa förlustsvit som vi är i just nu (efter två nya torskar i helgen) inte som jordens undergång. Man har lärt sig att leva med återupprepade torskar helt enkelt. Jag accepterar det inte och det är såklart inte kul, men jag gräver inte ner mig heller. Det blir många klyschor nu, men det är bara upp på hästen igen och köra vidare. Som mitt favoritcitat säger "Rise and rise again, until lambs becomes lions."

Det är sjukt tråkigt att skriva om förluster och skit och jag vet inte hur sugna ni är på att höra heller. Och eftersom att det inte direkt råder total yttrandefrihet här borta blir rapporterna ganska opersonliga. Jag kan i alla fall meddela att vi går igenom ett mindre kaos just nu. Ingen direkt kris, men ett kaos. I veckan slutade en av våra bästa backar av okänd anledning, ännu en spelare grät(!!) efter lördagens torsk, vi fortsätter förlora och så vidare. 

Men som sagt, efter 15 år i bottenträsket oavsett serie, så sitter jag lugnt i båten för jag vet att stormen till slut går över (Alex, du är såååå poetisk!) 

I övrigt har jag inte så mycket att meddela just nu. Fokuset ligger på ACT-testet i December och ligans Showcase nu i slutet av November som ska bli sjukt kul att lira. Ska berätta mer detaljerat om det senare. 

En bra, för att inte säga jääääävligt bra, nyhet är i alla fall att jag ska hänga med tjejerna som jag var och bowlade med för typ en månad sen. För er som inte hört den historien, och hur jag fucked it up när en av tjejerna ville ha mitt nummer, ja, ni får höra av er till mig för en catch up.

Något som ligger väldigt högt på listan över saker som jag gillar med USA är alla sköna uttryck, som låter tio gånger coolare när man säger det på engelska. Jag vet att jag har dragit några exempel tidigare och det är främst dom som går lite över gränsen som är fyndigast. Två bra exempel på det hörde jag förra veckan. Det första var när jag och några polare snackade om appen Tinder. En en dejting-app som matchar ihop folk som gillar varandras bilder. Diskussionen handlade om att alla tjejer som är med i appen bara är ute efter sex (killarna också, för den delen) och förmodligen därför "varit runt" en del. Eller som min polare uttryckte det:

- Yea, fuck, you better wear the glove if you bang one of those girls. 

Ni får själva lista ut vad det betyder, men vi andra höll med.

Det andra exemplet är hämtat från Twitter, där en lagpolare (samma kille som tog med mig och bowlade med tjejerna) hånade en annan lagpolare efter att dom kört över dom i en high school-match, vilket är grymt prestigefullt här borta. Den här är grövre, typisk amerikansk och sjukt kul:

Hoppas jag höll mig på rätt sida av vad som är okej att skriva på en blogg. Vet dock att största delen av mina läsare sitter och garvar framför skärmen just nu. 


Ha d gott. Glenn.


/#14

Jag vet att jag skrev att jag skulle sammanfatta matcherna mot Metro Jets efterföljande måndag, vilket jag inte gjorde. Det berodde till största delen på att jag var besviken. Jag ska nu när det gått en vecka försöka sammanfatta både den helgen och helgen som just passerat för att till slut komma fram till poängen med detta inlägg. 

Första matchen mot Metro gick bra, både för mig och laget. Jag gjorde två mål, blev utnämnd till matchens andra stjärna, i matchreferatet stog det "Carlsson was all over the ice" och vi vann med 9-3. 

Men dagen efter, på söndagen, var det inte lika positivt. Vi gled nonchalant ut på en grilla och förlorade med 4-3, och jag gick poänglös. Efter matchen fick vi en rejäl utskällning av coachen som förklarade att kommande helgs motståndare North Iowa, tillika förra årets amerikanska mästare, skulle pissa på oss om vi inte började jobba hårdare. Alla var såklart grymt besvikna och jag skämdes över resultatet och min insats hela förra veckan. På träningen två dagar efter matchen blev det skridskoåkning i mer än en timme, en så kallad "bag skate", och coachen gjorde på typiskt Herb Brooks-manér klart att "vill ni inte jobba hårt under matcherna, då gör vi det nu istället". 

På tisdagar har vi alltid videogenomgång av helgens matcher, där coachen spelar upp olika situationer från matcherna och vi pratar om hur vi skulle kunnat ha gjort det bättre. Men inte den här tisdagen. Istället kallade lagkaptenen till spelarmöte, där han höll ett långt och allvarligt tal om klubbens historia som ett framgångsrikt lag med arbetsmoralen som främsta kännetecken - något som vi definitivt inte levde upp till. Han ville se oss börja jobba mer som ett lag, och tyckte att vi hittills inte alls spelat för märket på bröstet. Trots att det bara hade gått 12 av 48 seriematcher var vi snabbt tvugna att inse allvaret eftersom att denna helgs motståndare som sagt var North Iowa, förra årets mästare med åtta av åtta vinster i år. 

6.00 am i fredags lämnade bussen St Louis för en 7 timmar lång resa mot Iowa. 

Fredagens match kändes som att den kunde gå på två sätt: antingen skitdåligt med tanke på det lilla krisläge vi var i, eller skitbra med tanke på att alla ville visa att vi är att räkna med i år.

Inför ca 1000 Iowa-fans gjorde vi säsongen bästa insats och var en minut ifrån en vinst mot regerande mästarna på bortaplan. Vi förlorade till slut efter straffar, där min straff gick stolpe ut. 

Vår lagkapten, som också missade sin straff, var så besviken efter matchen att han bröt ihop mitt i omklädningsrummet. I ca 10 minuter satt alltså älsta killen i laget, 20 bast, och grät trots att vi tog en poäng mot serieledarna. Det var nått helt nytt och jag kände ba "shit, vafan är det som händer." Säg vad ni vill, men det var så jävla mäktigt. Anledningen till att jag tyckte det var så stort var för att han inte grät för att vi förlorat eller för att vi gjort en dålig match. Nej, han grät för att han var så stolt över hur alla grabbar i laget gav 100% för varandra när det behövdes som mest och kände att han svek laget med sin dåliga insats. Efter ett tag bad han om ordet och sa gråtandes:

"I love you guys. I really do. And I know I asked you to give everything for this team.That's why I'm so proud of your effort today. It was great to see everybody work so hard for each other out there. I didn't play like a captain should and I really feel like I let you down guys. And... I just want you to know that I'm sorry." 

Ett legendariskt ögonblick som jag kommer ta med mig resten av livet. 

Jag vet inte hur väl ni kan se situationen framför er, kanske måste den upplevas live. Men poängen är i alla fall att jag aldrig trodde att jag skulle få se en 20-årig jänkare stå och gråta i omklädningsrummet efter en seriematch för att han känner att han svikit laget som han älskar som en familj.

Det var också en ett oförglömligt bevis på att hockey är sjukt mycket mer än bara en sport.

Även om vi förlorade söndagens match med uddamålet tog vi många steg framåt som lag. Själv var jag ganska värdelös, dock utan att gråta. Är nog lite för divig för det. Ville bara säga det så jag inte låter allt för blödig. 

Ryggen.


/#14