Hockey in the US

Tänkte ta vid där jag slutade i senaste inlägget, nämligen onsdag eftermiddag. Jag är inte riktigt säker, men jag gissar att jag tog den dagliga power napen efter att jag skrivit klart blogginlägget. 

 

Efter det hoppar vi fram några timmar till 18.30, när en kompis till pappas gamla klasskompis (hängde ni med där?) kom och hämtade mig i sin Porsche-cab, lite lätt, för middag med honom och hans fru. Jag och pappa var på middag hos dom tillsammans med pappas gamla klasskompis redan en av dom första kvällarna jag var här. Eftersom att dom också bor i St Louis bestämde vi att vi skulle träffas någon mer gång och efter senaste veckans sms-planering bokade vi upp onsdag kväll för middag downtown. Maten var god och vi snackade mest skit, så därför langar jag två bilder från kvällen istället för att gå in på detaljer. 

Pesto-mozarella-tomat-och-nått-maskrosbladsliknande-pizza. Kvaliténs mamma.

07.25 imorse stegade man in på Charles Augustus Lindberghs high school i södra St Louis. Det är där jag ska gå min inför-kurs (två dagar i veckan, åtta gånger) inför ACT-provet som jag ska göra i oktober. ACT är, som jag berättat tidigare, ett högskoleprov som de flesta college och universitet kräver att man har ett resultat på. 

Idag var det första lektionen och jag var nervös redan igår på träningen. Dels för att skolan är lika stor som hela Väsby(okej, jag överdrev lite, men den är stor) och dels för att jag visste att folk skulle undra vem den två meter långa pappan var som satt längst bak i klassrummet. Men som den socialt kompetenta kameleont man är så anpassade man sig till även den situationen. Lika kung som Danny är på Rydell High i filmen Grease och lika kung som Troy Bolton är East High i filmen High School Musical, lika kung var Alexander Carlsson på Lindbergh High idag. Eller jag önskar jag var.

Lektionen idag bestog enbart av att göra ett gammalt ACT-prov för att läraren ska veta vart alla ligger kunskapsmässigt. Eller enbart och enbart, även om det gick bra, så nöter ett 4 timmar långt prov på engelska en del på de få hjärnceller man har. 

 

Och där är vi nu. 

Jag sitter och kollar damfotboll från college på TV, bloggar och dricker kaffe. Det är sjukt vilken mediabevakning dom har på all sport, som vi inte bryr oss om hemma, här borta. Jag menar, hur ofta sänder dom damfotboll på TV i Sverige? Här visar dom damfotboll från college flera gånger i veckan, plus ett stort antal matcher från high school, där ungarna inte är mer än 14-17 år gamla. Försök sätta det i perspektiv. Typ som om matcherna i J18 serien hemma i Sverige skulle kablas ut till flera miljoner TV-tittare - flera gånger i veckan. Sjuk tanke. 

Såg att Väsby precis slog Nacka med 2-7, vilket betyder att drömmen om Allsvenskan lever vidare. Vi kör!!!

/#14

Snubblade över två sjukt bra Youtube-klipp för några dagar sen. Dom har egentligen inte så mycket med mig att göra, förutom att killen i det andra klippet är från St Louis. 

Först har vi Patrick Kane och hans dribbelvideo som han har gjort för att marknadsföra Bauers nya klubba. Såvida detta inte är trickfilmat är det nog det vassaste jag sett när det kommer till handleder. Ett bevis på att showen fortfarande lever!

 

Några dagar senare hittade jag det här klippet som Brandon Bollig (föredetta St Louis Jr Blues-spelare) länkat på sin Twitter med texten "Om ni tyckte Kanes video var bra, då borde ni kolla min! Ännu bättre!". 
Det som är roligt är att Bollig är en renodlad fighter, och man funderade direkt på hur fan han skulle kunna göra samma grej. Så här gick det. 

 

 

Haha sjukt skön självdistans.


/#14

Under mina tre år i Mora hade jag egentligen bara ett motto när det kom till tvättningen - tvätta så sällan som möjligt. Därför blev det inga småtvättningar då och då, utan istället samlade jag på mig så mycket smutstvätt jag kunde tills det inte längre gick att pressa ner mer i tvättkorgen, för att sedan köra en tvätt som nästa inehöll hela garderoben. Lite så funkar min blogg också. Inga korta Facebook-status-inlägg om enskilda dagar, utan mer sammanfattningar över den senaste veckan. Så, nu bär det av...

 

Som några läsare, med Asplövet i spetsen, så uppmärktsamt noterade så skrev jag inget om förra veckans matcher. Det beror på att jag först inte tänkte skriva om hockeyn här på bloggen, eftersom att jag inte alls hade någon lust att blogga om matcherna i starten av säsongen då laget förlorade och jag spelade dåligt. Jag tänkte också att det skulle vara missvisande att bara berätta om de bra prestationerna. Därför funderade jag på att skippa att blogga om hockeyn helt och låta er hitta informationen själva. Men nu när ni läsare efterfrågar mer hockey så får jag väl tänka om.

Förra veckans matcher, som sagt. Vi hade våran hemmapremiär mot Twin City Steel på lördagen, vilket var tredje matchen i ligan. Jag spelade i förstafemman och fick vara med på line-upen, något som alla hockeyspelare har våta drömmar om. Våran line-up var inte lika satsig som dom jag sett tidigare, men jag fick ändå gåshud när speakern ropade: "AND NUMBER 14, FROOOM STOOCKHOLM, SWEDEN...ALEEEXAANDER CAAARLSSSON!!" och jag åkte fram och ställde mig på blålinjen. Vi vann också matchen med 6-5.

På söndagen dagen efter hade vi returmöte mot samma lag. Vi vann med...håll i er...12-2. Jag gjorde två mål och tre assist. Det ledde till att jag blev utsedd till 1st Start of the game på ligans hemsida och Player of the day av 3HLPA, som är spelarfacket (?) tror jag. 

 

 

 

Det blir bara längre och längre mellan uppdateringarna här på bloggen vilket jag ber om ursäkt för, men efter förra fredagens/helgens urladdning har det varit ganska lugnt faktiskt. Därför blir det här ett kort inlägg som får fungera som någons sort livstecken från mig.

Imorgon har vi träning som vanligt och sen ska jag hänga med två grabbar i laget och träffa deras tjejpolare. Ser fram emot det, även om jag vet att jag min engelska kommer vara som bortblåst så fort jag ska hälsa på dom. Engelskan känns bättre och bättre, och jag snackar mer och mer, men det är alltid nervigt att träffa nya människor eftersom jänkarna inte alltid fattar min brittiska/svenska dialekt. Så, ja, det har blivit en del stela ögonblick när jag själv har tyckt att jag träffat precis rätt med både ord, grammatik och dialekt, medan personen jag pratat med inte alls fattade vad jag sa. Brukar leda till en pinsam tystnad och några förvirrade blickar, innan någon av polarna, som vant sig vid min engelska, hjälper DEN KORKADE OCH OERFARNA IDIOTEN!!! som inte förstog vad jag sa att förstå.

Av någon anledning har vi har ett två veckor långt uppehåll från serien. I helgen ska vi därför spela två träningsmatcher mot ett college i St Louis, som tydligen ska vara ganska bra. Ser fram emot att spela match igen och vi bromsar såklart aldrig!

Ha en bra helg.

/#14

Har hänt en hel del sedan jag uppdaterade bloggen senast. Mest bra/roliga grejer.

Måste ju börja med den omtalade rookie-dinner:n som vi hade i onsdags. Tre ord: Ha-ha-ha. Det gick alltså ut på att alla nya i laget skulle klä ut sig till tjejer och bjuda veteranerna i laget på middag på Buffalo Wild Wings, mitt bland massa ovetande "vanliga" gäster. Jag vet att jag sa att jag inte tänkte posta nån bild, men vafan, här kommer den ändå. Världsklass är ordet. 

 

I helgen var det dags för säsongen riktiga roadtrip. Cincinnati borta slutade med 2 raka uddamålstorsk, 4-3 och 3-2. För min del kändes det bra, men jag var alldeles för ofarlig. Lite Johan Elmander. Ser farlig och vass ut i övriga spelet, men när det kommer till området kring straffområdet blir det lite för mycket vilja och för lite kvalité, vilket gör avsluten ordentliga men egentligen ganska iskalla ur målchanssynpunkt. Lite så kändes det. Tröjan var svettig men klubban va fortfarande nytejpad.

På vägen hem hade vi rookie-careoke (rookie = i detta fall: alla nya i laget) på bussen. Alla rookies skulle sjunga varsin låt i micken längst fram i bussen (svenska ej tillåtet, så där sprack Inga problem med Snook-rappen. Ni som fattar, fattar.) med hörlurar så man inte hörde sig själv. Jag körde såklart Final Countdown med Europe och hade min insats på isen varit hälften så bra som den framför micken hade jag förmodligen redan fått flera NHL-erbjudanden. Förmodar jag, har ju som sagt inte hört mig själv.  

Idag har jag fixat med massa vuxengrejer som man måste ha fixat om man vill fortsätta leva som hockeyjunior 24 timmar om dygnet:

- Bokat upp mig för en ACT-test-förberedande kurs på ett high school i St Louis. Typ 10 lektioner a la 2 timmar. Jag - och massa high school-elever. Har dessutom både mustasch och skägg nu, så blir inte förvånad om man får "Sir, no parents are allowed to participate" uppkastat i ansiktet första lektionen.  

- Registrerat mig som intresserad hos scoutingavdelningen för USHL.

- Registrerat mig för NCAA-college commitment (fyfan, börjar redan komma in i språket till den milda grad att jag inte kan komma på en bra översättning på "commitment")

- Varit på banken och laddat mitt amerikanska bankkonto. Vuxenpoäng-kontot laddades på köpet.

På onsdag har vi rookie-dinner, vilket innebär att alla rookies ska ha på sig utmanande tjejkläder och bjuda alla veteraner på middag på någon restaurang. Kan ej utlova några bilder på bloggen. Vill ni se bilder där ifrån är ni välkomna att skicka en förmögenhet, ett paket ångestdämpande tabletter och en hälsning att "det inte var så farligt". Kommer dessutom missa Sverige-Kazakstan imorgon eftersom att jag ska prova ut onsdagens outfit hos en i lagets syster. Jag tänker mig nått som framhäver hockeyröven och visar lite skinn. Vi får se vad hon har.

Avslutar med en skön country-låt. Grabbarna i laget kör en del country, trodde aldrig jag skulle gilla det - men här är vi nu. 

/#14

På lördag är det dags - seriepremiär borta mot Cinncinati Swords. Just nu skulle man kunna likna det vid den långa väntan på att få öppna julklapparna på julafton (eftersom att vår släkt bestämt att man ska öppna dom runt 18.00, vilket är åt helvete för sent, känns väntan alltid lång). Vi har tagit oss igenom Kalle-Anka-försäsongen, julbords-träningsmatcherna och nu väntar vi bara på att pappa ska gå och köpa tidningen så tomten kan komma kicka igång säsongen 2013/2014 på riktigt.

Något som definitivt inte var någonting i närheten av julafton var ACT-provet som jag gjorde här om dagen. ACT, American College Testing, är ett test som dom flesta college kräver att man har gjort när man söker. Det består av fyra delar - engelska, läsförståelse, matte och vetenskap - som läggs ihop med betygen från high school/gymnasiet. Allt på engelska, såklart.Testet jag gjorde var ett gammalt ACT-test som numera används som träning inför det riktiga testet. Det tog ca 3 timmar att göra och för att spinna vidare på liknelsen med julafton och julklappar, kan man säga att testet var som att förvänta sig en Harley Davidson-motorcykel men få en trasig trehjuling. 

Jag, som har ganska bra betyg från gymnasiet, trodde inte det skulle vara några större problem att fixa ett hyfsat resultat. Jag hade inte bara fel. Jag hade fel, fel, fel. 

Efter tre timmar satt jag där med ett resultat likvärdigt en trasig trehjuling och till och med tanten som rättade mitt prov såg besviken ut. Men, men, det var som sagt bara ett träningstest och jag ska gå en prep-kurs på 14 timmar, uppdelat på 7 lektioner, innan det är dags för det riktiga ACT-testet.

Efter det tröståt jag på Kentucky Fried Chicken innan det var dags för gymmet. Måste tyvärr säga att det är en ganska överskattad snabbmatskedja. I fortsättningen kommer jag hålla mig till min hemlagade Chicken Ceasar Sallad som jag äter ca 3 gånger i veckan.

Senare på gymmet träffade jag återigen min polare Brian, 52-årig egenföretagare, som brukar vara där och basta och sitta i jacuzzin. 

Efter det blev det en standard-kaffe på St Louis Bread and Co, som jag samlat ihop till genom mitt stamgästkort. 

På kvällen hade vi videogenomgång av matchen i lördags och sen ispass.

Nu sitter jag här med en kopp kaffe från min nya hi-tech-kaffebryggare och snart är det träning. 

 

Living the dream. 

/#14

Hahahhahahahahah 8 fucking 0! Efter flera veckors ladd var det äntligen dags för första träningsmatchen och vi fick i oss o-r-d-e-n-t-l-i-g-t! Vi mötte som sagt Springfield Jr Blues i Springsfield. Dom spelar en serie över oss och även om vi fick stryk med 8-0 så var det inte så illa som det låter och jag kommer komma ihåg den matchen som dagen då showen började på allvar!

Det började med att vi fick poliseskort sista biten till arenan, eftersom att gettot vi åkte igenom var Rinkebys pappa i jämförelse. Det var som att alla vi åkte förbi spelade huvudrollen i filmen 8 Mile. Bussen rullade sakta framåt medan jag satt och pumpade musik iklädd svart kostym och kände mig som vilken NHL-spelare som helst.

Från det att vi anlände till hallen tills det att vi lämnade hade vi en polis som stog och vaktade trappan utanför vårt omklädningsrum där alla fans samlades. När vi gick ut till isvärmningen var det redan ca 200 personer på plats i den relativt lilla hallen. Några stog redan och bankade på plexit och musiken var på högsta volym. Speakern envisades dessutom med att dra ut på orden för att få det att låta som om det var en titelmatch mellan två tungviktsboxare, vilket gjorde stämingen ännu bättre: 

"...and right wing, number three, JOOOOOOOOOORDAAAANNN SMIIIIIIIIIIIITH" eller vafan han nu hette.

Matchen var jämnare än man kan tro, men siffrorna rann iväg "lite". Trots det var det en sjukt kul match att lira och man märkte att största delen av publiken verkligen var betalande fans. När Springfield gjorde sitt 8-0 mål med 2 sekunder kvar ställde sig alla upp och jublade som om dom vunnit SM-guld. Det var party från att uppvärmningen började till det att matchen var slut.

Efter matchen följde jag med mina värdboys till Nashville. 

Resten av helgen sammafattar jag i bilder:

Jag och min värdbrorsa "the Tank" utanför Pancake Pantry. Stå i kön är för vanligt folk. Vi blev insläppta bakvägen.