Torsk och tårar
Kategori: Allmänt
Jag vet att jag skrev att jag skulle sammanfatta matcherna mot Metro Jets efterföljande måndag, vilket jag inte gjorde. Det berodde till största delen på att jag var besviken. Jag ska nu när det gått en vecka försöka sammanfatta både den helgen och helgen som just passerat för att till slut komma fram till poängen med detta inlägg.
Första matchen mot Metro gick bra, både för mig och laget. Jag gjorde två mål, blev utnämnd till matchens andra stjärna, i matchreferatet stog det "Carlsson was all over the ice" och vi vann med 9-3.
Men dagen efter, på söndagen, var det inte lika positivt. Vi gled nonchalant ut på en grilla och förlorade med 4-3, och jag gick poänglös. Efter matchen fick vi en rejäl utskällning av coachen som förklarade att kommande helgs motståndare North Iowa, tillika förra årets amerikanska mästare, skulle pissa på oss om vi inte började jobba hårdare. Alla var såklart grymt besvikna och jag skämdes över resultatet och min insats hela förra veckan. På träningen två dagar efter matchen blev det skridskoåkning i mer än en timme, en så kallad "bag skate", och coachen gjorde på typiskt Herb Brooks-manér klart att "vill ni inte jobba hårt under matcherna, då gör vi det nu istället".
På tisdagar har vi alltid videogenomgång av helgens matcher, där coachen spelar upp olika situationer från matcherna och vi pratar om hur vi skulle kunnat ha gjort det bättre. Men inte den här tisdagen. Istället kallade lagkaptenen till spelarmöte, där han höll ett långt och allvarligt tal om klubbens historia som ett framgångsrikt lag med arbetsmoralen som främsta kännetecken - något som vi definitivt inte levde upp till. Han ville se oss börja jobba mer som ett lag, och tyckte att vi hittills inte alls spelat för märket på bröstet. Trots att det bara hade gått 12 av 48 seriematcher var vi snabbt tvugna att inse allvaret eftersom att denna helgs motståndare som sagt var North Iowa, förra årets mästare med åtta av åtta vinster i år.
6.00 am i fredags lämnade bussen St Louis för en 7 timmar lång resa mot Iowa.
Fredagens match kändes som att den kunde gå på två sätt: antingen skitdåligt med tanke på det lilla krisläge vi var i, eller skitbra med tanke på att alla ville visa att vi är att räkna med i år.
Inför ca 1000 Iowa-fans gjorde vi säsongen bästa insats och var en minut ifrån en vinst mot regerande mästarna på bortaplan. Vi förlorade till slut efter straffar, där min straff gick stolpe ut.
Vår lagkapten, som också missade sin straff, var så besviken efter matchen att han bröt ihop mitt i omklädningsrummet. I ca 10 minuter satt alltså älsta killen i laget, 20 bast, och grät trots att vi tog en poäng mot serieledarna. Det var nått helt nytt och jag kände ba "shit, vafan är det som händer." Säg vad ni vill, men det var så jävla mäktigt. Anledningen till att jag tyckte det var så stort var för att han inte grät för att vi förlorat eller för att vi gjort en dålig match. Nej, han grät för att han var så stolt över hur alla grabbar i laget gav 100% för varandra när det behövdes som mest och kände att han svek laget med sin dåliga insats. Efter ett tag bad han om ordet och sa gråtandes:
"I love you guys. I really do. And I know I asked you to give everything for this team.That's why I'm so proud of your effort today. It was great to see everybody work so hard for each other out there. I didn't play like a captain should and I really feel like I let you down guys. And... I just want you to know that I'm sorry."
Ett legendariskt ögonblick som jag kommer ta med mig resten av livet.
Jag vet inte hur väl ni kan se situationen framför er, kanske måste den upplevas live. Men poängen är i alla fall att jag aldrig trodde att jag skulle få se en 20-årig jänkare stå och gråta i omklädningsrummet efter en seriematch för att han känner att han svikit laget som han älskar som en familj.
Det var också en ett oförglömligt bevis på att hockey är sjukt mycket mer än bara en sport.
Även om vi förlorade söndagens match med uddamålet tog vi många steg framåt som lag. Själv var jag ganska värdelös, dock utan att gråta. Är nog lite för divig för det. Ville bara säga det så jag inte låter allt för blödig.
Ryggen.
/#14
Första matchen mot Metro gick bra, både för mig och laget. Jag gjorde två mål, blev utnämnd till matchens andra stjärna, i matchreferatet stog det "Carlsson was all over the ice" och vi vann med 9-3.
Men dagen efter, på söndagen, var det inte lika positivt. Vi gled nonchalant ut på en grilla och förlorade med 4-3, och jag gick poänglös. Efter matchen fick vi en rejäl utskällning av coachen som förklarade att kommande helgs motståndare North Iowa, tillika förra årets amerikanska mästare, skulle pissa på oss om vi inte började jobba hårdare. Alla var såklart grymt besvikna och jag skämdes över resultatet och min insats hela förra veckan. På träningen två dagar efter matchen blev det skridskoåkning i mer än en timme, en så kallad "bag skate", och coachen gjorde på typiskt Herb Brooks-manér klart att "vill ni inte jobba hårt under matcherna, då gör vi det nu istället".
På tisdagar har vi alltid videogenomgång av helgens matcher, där coachen spelar upp olika situationer från matcherna och vi pratar om hur vi skulle kunnat ha gjort det bättre. Men inte den här tisdagen. Istället kallade lagkaptenen till spelarmöte, där han höll ett långt och allvarligt tal om klubbens historia som ett framgångsrikt lag med arbetsmoralen som främsta kännetecken - något som vi definitivt inte levde upp till. Han ville se oss börja jobba mer som ett lag, och tyckte att vi hittills inte alls spelat för märket på bröstet. Trots att det bara hade gått 12 av 48 seriematcher var vi snabbt tvugna att inse allvaret eftersom att denna helgs motståndare som sagt var North Iowa, förra årets mästare med åtta av åtta vinster i år.
6.00 am i fredags lämnade bussen St Louis för en 7 timmar lång resa mot Iowa.
Fredagens match kändes som att den kunde gå på två sätt: antingen skitdåligt med tanke på det lilla krisläge vi var i, eller skitbra med tanke på att alla ville visa att vi är att räkna med i år.
Inför ca 1000 Iowa-fans gjorde vi säsongen bästa insats och var en minut ifrån en vinst mot regerande mästarna på bortaplan. Vi förlorade till slut efter straffar, där min straff gick stolpe ut.
Vår lagkapten, som också missade sin straff, var så besviken efter matchen att han bröt ihop mitt i omklädningsrummet. I ca 10 minuter satt alltså älsta killen i laget, 20 bast, och grät trots att vi tog en poäng mot serieledarna. Det var nått helt nytt och jag kände ba "shit, vafan är det som händer." Säg vad ni vill, men det var så jävla mäktigt. Anledningen till att jag tyckte det var så stort var för att han inte grät för att vi förlorat eller för att vi gjort en dålig match. Nej, han grät för att han var så stolt över hur alla grabbar i laget gav 100% för varandra när det behövdes som mest och kände att han svek laget med sin dåliga insats. Efter ett tag bad han om ordet och sa gråtandes:
"I love you guys. I really do. And I know I asked you to give everything for this team.That's why I'm so proud of your effort today. It was great to see everybody work so hard for each other out there. I didn't play like a captain should and I really feel like I let you down guys. And... I just want you to know that I'm sorry."
Ett legendariskt ögonblick som jag kommer ta med mig resten av livet.
Jag vet inte hur väl ni kan se situationen framför er, kanske måste den upplevas live. Men poängen är i alla fall att jag aldrig trodde att jag skulle få se en 20-årig jänkare stå och gråta i omklädningsrummet efter en seriematch för att han känner att han svikit laget som han älskar som en familj.
Det var också en ett oförglömligt bevis på att hockey är sjukt mycket mer än bara en sport.
Även om vi förlorade söndagens match med uddamålet tog vi många steg framåt som lag. Själv var jag ganska värdelös, dock utan att gråta. Är nog lite för divig för det. Ville bara säga det så jag inte låter allt för blödig.
Ryggen.
/#14
