Hockey in the US

Denna månad har det varit Breast Cancer Awareness Month/Pink October för att uppmärksamma kampen mot bröstcancer och för att stödja cancerforskningen, vilket har betytt att alla i laget spelat med rosa skridskosnören under Oktober. Många valde också att använda rosa klubbtejp. 

Under November pågår något som kallas Movember både Sverige och USA. Mer om vad Movember egentligen handlar om här borta kan ni läsa här. Texten är hämtad från vår ligas hemsida, där ni bland annat kan läsa om hur framgångsrik kampanjen faktiskt varit för att få in pengar att bekämpa prostata- och testikelcancer med. 

Jag vill passa på att visa er en bild av min mustasch just nu, mest för att provocera morsan, som inte har sagt det rätt ut, men som inte tycker jag passar i musche. Avgör själva. Den är lite fjunig, men den är där.
Jag skiter dock i va ni tycker för jag tycker själv att jag är stekhet.  

Hare bra.


/#14

 

 

 

 

J-i-n-x. 

Inte ett enda slagsmål. 

Få tacklingar. 

Sparsamt med trashtalk.

 

Straffläggningsförlust. 

Ja, så kan man sammanfatta helgens två matcher mot Peoria. Två derbymatcher som var sjukt upp-hypade på förhand, men som blev förvånansvärt lugna. Som lagets största (längd och vikt) spelare trodde jag att jag skulle ha fullt upp med att skydda både mig själv och mina lagkamrater mot Peoria-spelarnas hets. Tog till och med mig tandskyddet ut på bänken trots att jag har galler - i fall att jag skulle bli tvungen att ta av mig hjälmen för att slåss. Jag letar inte efter fighter, jag är här för att spela hockey, men om någon frågar mig, ja, vafan, då måste man ju köra. Men det gjorde dom inte. Och det enda trash-talket jag hörde var när en kille i deras lag åkte förbi mig under uppvärmningen(!) och sa:

"14!!! Du ser förjävlig ut i det där gallret." 

Jo, det är helt sant. Han sa så. Förmodligen dagens, nej, åre...nej, DECENNIETS sämsta trash-talk-line, helt klart. Han får ta och höja sig.

Vi vann matchen med 4-1 och gjorde en helt okej match. Min kedja var dock ganska dålig och vi gick poänglösa från matchen, vilket jag tror är första gången sen vi började spela ihop. 

Andra matchen, söndagens match, var också förhållandevis lugn. Vi ledde med 2-1, dom kvitterade med bara någon minut kvar och matchen gick till straffar. Efter 8 lagda straffar var ställningen 4-3 till dom och vår nästa straffskytt var tvungen att göra mål för att hålla matchen vid liv. Min tur att lägga. Och jag ska nu berätta för er hur tankarna gick inför en sån viktig straff:

Jo, jag funderade på vad Nicke Ö skulle sagt nästa Skype-samtal om jag berättat att jag har åkt fram och skjutit för andra gången i rad, när vi spenderat hela vår 15 år långa hockeykarriär på att öva in snygga straff-finter. Eftersom att Nicke Ö är en kille man inte vill göra förbannad insåg jag att skjuta inte var ett alternativ, och det var bara att börja fundera på vilken fint jag skulle plocka fram.

För att göra en lång historia kort slutade det i alla fall med att jag fejkar ett backhand-skott, låter målvakten glida ner i vänstra sarghörnet, samtidigt som jag lägger över pucken på forehand och pissar in den i öppet mål. För det är SÅ man rullar showen vidare.

Tyvärr slutar historien inte lyckligt. Vi förlorar straffläggningen och får nöja oss med 1 poäng istället för två. Trots det kan jag ändå åka hem med ett leende på läpparna efter att ha klätt av ännu en keeper.

Så tack Nicke Ö för att du med hjälp av din mentalitet aldrig låter showen dö när alla andra fokuserar på resultat istället för underhållningsvärde och kärlek till sporten.


Nu väntar ny vecka och nya tidiga mornar.....HAHAHAHHAHAH DRIVER!! Kliver aldrig upp före 09.00.

Hare bäst.


/#14

 

 

 

Fredag och snart dags att börja förbereda inför helgens road trip. Stryka skjortan (börjar bli proffs på att stryka ärmarna nu, farsan), putsa findojjorna, trimma muschen, lägga till musik på Spotify-listan och packa väskan är några av sakerna som måste göras innan bussen lämnar St Louis 7.00 am imorgon. 

Anledningen till att den här helgen betyder lite extra mycket och att jag är extra laddad är att det är dax för derbyt med stort D! Är man uppvuxen med rivalmöten som AIK-Djurgården och Väsby-Arlanda räcker det med att man hör ordet "derby" för att pulsen ska gå upp till game-mode och tankarna flyttas tillbaka till tiden då Dennis von Knorring släppte handskarna hemma mot Wings redan på försäsongen eller då Råsunda tystade DIF en sista gång.

 

Utan att jinxa så brukar Peoria vs St Louis Jr Blues, enligt folk som varit med tidigare, bli 3x20 fullt krig. Dom hatar oss - vi hatar dom. Precis det som ett riktigt derby handlar om.

 

Här är statistiken från trejde perioden från en match förra säsongen. 

Bara på med Farzad Kojasteh-mentaliteten och in och gröta. 
Låt dom komma.

Trevlig helg.

/#14

 

 

 

Ett av dom svåraste problemen att lösa för en svensk 19-årig hockeyspelare som kommer över hit är definitivt att hitta balansen mellan artig och konstig. Och det är värre än vad det låter.

Här är det mycket yta, där man jämt ska vara jättetrevlig och helst lite föööör artig mot folk man inte känner. I Sverige är ett "hej" och "tack" tillräckligt artigt. Du behöver aldrig fråga personen i kassan på ICA hur den mår, för den kommer aldrig fråga dig. Här frågar man av ren artighet alltid hur personen i kassan mår, inte för att man behöver bry sig, utan mer som ett förlängt och artigt "hej" och för att folk på riktigt tar illa upp om du inte gör det. Du behöver dock inte svara på frågan, utan kan istället ställa samma fråga tillbaka som svar (hängde ni med där?). Du måste också visa stor respekt för äldre, vilket gör att Sir, Mr, Mrs och Ms.+efternamn är ett måste och att kalla äldre vid förnamn är en förolämpning - vilket så klart medför vissa problem.

Hur fan ska jag veta vad personen heter i efternamn?
Hur fan ska jag veta om kvinnan i fråga är gift eller inte?

MEN, använder du för mycket artighetsfraser vid fel tillfällen kommer folk tycka du är konstig.

För kommer man in i omklädningsrummet och börjar fråga folk "Hi, how are you doing today, sir?" blir du stämplad som mupp och satt under så kallad "gaywatch". Där är det "What's up?" som gäller och ingenting annat.

Eller som när jag hade varit på NHL-match och fick skjuts hem av dom andra grabbarna. När jag klev ur bilen tackade jag för skjutsen och slängde ur mig "drive safe", vilket jag trodde var en artig standardfras som alltid gällde och som förmodligen hade passat perfekt om föraren hade varit en äldre man eller kvinna. Men dom andra grabbarna bara kollade på varandra med "eeeh-okej-hur-mupp-är-inte-han?"-blickar och jag fick skämta bort det hela med att "jag är en artig kille". Stelt.

Ja, listan kan göras lång. I mataffären måste du alltid säga "excuse me" när du går går förbi någon som står still och tittar efter varor bland hyllorna, oavsett om du är i vägen för personen eller inte. Helt klart överartigt, och gäller den regeln bara i mataffären eller gäller den överallt? Och exakt HUR nära måste man gå förbi personen för att ett "excuse me" ska vara nödvändigt? Ja, ni fattar. Rörigt. 

Sen har vi regeln som säger att du alltid måste kalla din coach för just "coach", vilket också skiljer sig från Sverige.

Och när är det egentligen okej att säga "fuck"? I omklädningsrummet innehåller nästan varje mening "fuck", medan det på vissa ställen är så pass oartigt att folk aldrig säger själva ordet, utan istället kallar det för "the f-word".

Och hur tighta polare måste man vara för att få kalla personen "buddy", "dude", "bro" och "dog" utan att verka socialt skev?


Så ja, ibland är det svårt att veta vart gränsen går, men är man lika skön som mig slingrar man sig på nått sätt ur alla pinsamma sitauioner. Hehe. 



Stay golden!


/#14

Jag vet att jag inte uppdaterar bloggen så ofta och ni kanske tycker det är katastrof att behöva läsa samma inlägg flera dagar i rad tillsammans med morgonkaffet, men så är det och så kommer det nog förbli.

I helgen var vi i alla fall i Chicago och spelade mot Chicago Bulldogs. En fyra timmars bussresa som går ganska fort när man gör som mig och slaggar hela vägen.

Lördagens match vann vi med 3-4 efter suddenstraffar, där "Red beard", "The Swede", "Rose", "Kvasten", "Alex", ja, kalla mig va du vill, blev stor matchhjälte efter en stenhård handledare stolpe in, högt i målvaktens högra hörn. Försökte först vara kylig och bara fira genom att bara höja handen jag höll klubban med - och det skulle jag nog ha fortsatt med. För när känslorna tog över lyfte jag först upp ena benet samtidigt som jag knöt båda nävarna - fick felskär - och rasade rakt ner i isen. En sämre målgest, dock följt av ett större ljubel och 2 nya pinnar till St Louis Jr Blues.

Hade dessförinnan också hunnit med att näta i power play och assisterat till ett mål.

Matchen i söndags behövde inte avgöras på straffar, utan slutade 1-6 till oss. Jag noterades för ett nytt mål och en ny assist.

Det var helgens hockeysammanfattning, mer kommer i veckan. Har några sköna videos på G om jag får det att funka. Kan IT-avdelningen, med webmaster Isabelle Carlsson i spetsen, kanske kolla över detta eller måste vi göra justeringar inom arbetsfördelningen på bloggen?

Ryggen!


/#14

...efter två ny vinster i helgen borta mot Wisconsin Whalers. Båda efter förlängning, vilket inte spelar någon roll eftersom att det ger lika många poäng som vinst efter ordinarie tid, alltså 2.

Vi gjorde bra förstaperioder i båda matcherna, men sett över 60 min så var det två ganska dåliga insatser från vår sida. Dock starkt att vinna två raka sudden-death, vilket tyder på lovande vinnarmentalitet. 

Jag hade inte en av mina bästa helger, 1 assist och +4, vilket gör att jag ändå snittar 1 poäng per match just nu. 

 

Annars var det en sjukt kul helg med grabbarna i laget och nu laddar vi om inför kommande helgs bortamatcher  i Chicago. 

Annars då? 

Jo, förra veckan spelade jag paint-ball för första gången eftersom att yngsta värdbrorsan fyllde 10 och hade det som "kalas". Skulle väl säga att det gick...sådär. På första banan hann jag inte avlossa ett enda skott innan ett av paint-ball-proffsen som var där pricksköt mig på halsen från sisådär 40 meter. Jag menar, kom igen, vad gör dom grabbarna där ens? Medan vårt lag bestog av nioåriga, födelsedagsfirande smågrabbar och en vilsen svenne, bestog andra laget till stor del av proffs med automatvapen och annan proffsutrustning. Det värsta var att dom dessutom tyckte att dom själva var så jävla balla, trots att paint-ball som sport inte är så jävla häftigt att hålla på med. Men men, vad vet jag, kanske bara är dålig förlorare...


"For the boys" som vi brukar säga.

 

 

På kvällen var vi på födelsedagsmiddag hos värpappans ex (värdbrorsornas mamma) med delar av släkten.