Hockey in the US

"Sämre än Bajen", ja, bättre är vi inte just nu. Två nya torsk i helgen och svackan är just nu djupare än Lasse Winnerbäcks texter och alla fjortistjejers bildcitat på sociala medier. Tillsammans. Ganska oroväckande med tanke på att det i helgen är dags för säsongens enda *showcase. 

*Showcase är något som vi inte har i Sverige och som jag sa tidigare kommer det bli en cool grej. Under fyra dagar, fredag till måndag, samlas samtliga lag i serien i Chicago för att spela fyra matcher på fyra dagar. Man möter olika motståndare varje match och alla matcher ingår i serien. Anledningen till att man har showcase är för att det ska bli lättare för scouter och coacher att scouta/kartlägga/titta på så många spelare som möjligt under en så kort tid som möjligt, samtidigt som det är en bra möjlighet för alla spelare att visa upp sig för scouterna. Det kommer både vara coacher från college och andra ligor i USA där.  

Nu till skvallret. 

Som jag berättade i tidigare inlägg var tanken att vi skulle hänga med "bowling-tjejerna" i helgen, vilket vi också gjorde - till viss del. Jag, Billy och Ryan åkte efter träningen i fredags till high school-football-matchen där tjejerna skulle köra cheerleading och enligt Ryans så kommer dom alltid upp på läktaren när dom är klara med det. Innan jag berättar resten av storyn måste jag hylla hela grejen med high school-sporter. Kvalitén på spelarna är inte jättebra, men trots det hade stora delar av skolan tagit sig dit för att stötta grabbarna. Vi stog mitt i klacken och där var det ingen som skämdes för att höras. Även om ramsorna inte höll Black Army-klass direkt gjorde alla ändå sitt bästa och skrek/sjöng hela matchen. Från snyggaste brat-bruden till det halvtjocka mattesnillet. Under pausen höll musikeleverna igång med ett klassiskt marching-band-framträdande och cheerleadertjejerna körde en grym dans. Det var när jag fick se den/dom som jag kände att det inte gjorde så mycket att jag inte kan reglerna i amerikans fotboll.

Det var också efter dansen som tanken var att tjejerna skulle komma upp på läktaren för att hänga med oss, vilket dom inte gjorde. Åtminstonde inte dom jag hade hoppats på. Grisigt sagt av mig kanske, men grisigare gjort av dom. Till deras försvar ska dock sägas att dom inte visste att vi var där. Och eftersom ljudvolymen var så pass hög där vi stog var det inte möjligt att börja småtugga men några andra tjejer under tiden matchen höll på. Så var det med det. 

Efter det skjutsade Ryan hem mig eftersom att vi hade tidig samling dagen efter. 

 

Så footballs-matchen får 4 av 5 Kenta. Stort plus för stämningen, stort minus för ridån jag nyss nämde.

Igår var jag på en typ av boxningsgala med värdgrabbarna. Den tänker jag dock inte berätta mer om förns jag har bilderna där ifrån. Så fortsätt kolla sidan närmsta dagarna för en längre rapport (runtinerad cliffhanger för sidvisningar.

Det var allt för nu.

Tjäääääääääna!

/#14

Är det något man har lärt sig efter en 15-årig hockeykarriär fylld av mestadels förluster (förutom Väsby Team 94 och Väsby J20 som var jävla legendlag och som alltid vann) är det att solen går upp imorgon med. Därför känns den fem matcher långa förlustsvit som vi är i just nu (efter två nya torskar i helgen) inte som jordens undergång. Man har lärt sig att leva med återupprepade torskar helt enkelt. Jag accepterar det inte och det är såklart inte kul, men jag gräver inte ner mig heller. Det blir många klyschor nu, men det är bara upp på hästen igen och köra vidare. Som mitt favoritcitat säger "Rise and rise again, until lambs becomes lions."

Det är sjukt tråkigt att skriva om förluster och skit och jag vet inte hur sugna ni är på att höra heller. Och eftersom att det inte direkt råder total yttrandefrihet här borta blir rapporterna ganska opersonliga. Jag kan i alla fall meddela att vi går igenom ett mindre kaos just nu. Ingen direkt kris, men ett kaos. I veckan slutade en av våra bästa backar av okänd anledning, ännu en spelare grät(!!) efter lördagens torsk, vi fortsätter förlora och så vidare. 

Men som sagt, efter 15 år i bottenträsket oavsett serie, så sitter jag lugnt i båten för jag vet att stormen till slut går över (Alex, du är såååå poetisk!) 

I övrigt har jag inte så mycket att meddela just nu. Fokuset ligger på ACT-testet i December och ligans Showcase nu i slutet av November som ska bli sjukt kul att lira. Ska berätta mer detaljerat om det senare. 

En bra, för att inte säga jääääävligt bra, nyhet är i alla fall att jag ska hänga med tjejerna som jag var och bowlade med för typ en månad sen. För er som inte hört den historien, och hur jag fucked it up när en av tjejerna ville ha mitt nummer, ja, ni får höra av er till mig för en catch up.

Något som ligger väldigt högt på listan över saker som jag gillar med USA är alla sköna uttryck, som låter tio gånger coolare när man säger det på engelska. Jag vet att jag har dragit några exempel tidigare och det är främst dom som går lite över gränsen som är fyndigast. Två bra exempel på det hörde jag förra veckan. Det första var när jag och några polare snackade om appen Tinder. En en dejting-app som matchar ihop folk som gillar varandras bilder. Diskussionen handlade om att alla tjejer som är med i appen bara är ute efter sex (killarna också, för den delen) och förmodligen därför "varit runt" en del. Eller som min polare uttryckte det:

- Yea, fuck, you better wear the glove if you bang one of those girls. 

Ni får själva lista ut vad det betyder, men vi andra höll med.

Det andra exemplet är hämtat från Twitter, där en lagpolare (samma kille som tog med mig och bowlade med tjejerna) hånade en annan lagpolare efter att dom kört över dom i en high school-match, vilket är grymt prestigefullt här borta. Den här är grövre, typisk amerikansk och sjukt kul:

Hoppas jag höll mig på rätt sida av vad som är okej att skriva på en blogg. Vet dock att största delen av mina läsare sitter och garvar framför skärmen just nu. 


Ha d gott. Glenn.


/#14

Jag vet att jag skrev att jag skulle sammanfatta matcherna mot Metro Jets efterföljande måndag, vilket jag inte gjorde. Det berodde till största delen på att jag var besviken. Jag ska nu när det gått en vecka försöka sammanfatta både den helgen och helgen som just passerat för att till slut komma fram till poängen med detta inlägg. 

Första matchen mot Metro gick bra, både för mig och laget. Jag gjorde två mål, blev utnämnd till matchens andra stjärna, i matchreferatet stog det "Carlsson was all over the ice" och vi vann med 9-3. 

Men dagen efter, på söndagen, var det inte lika positivt. Vi gled nonchalant ut på en grilla och förlorade med 4-3, och jag gick poänglös. Efter matchen fick vi en rejäl utskällning av coachen som förklarade att kommande helgs motståndare North Iowa, tillika förra årets amerikanska mästare, skulle pissa på oss om vi inte började jobba hårdare. Alla var såklart grymt besvikna och jag skämdes över resultatet och min insats hela förra veckan. På träningen två dagar efter matchen blev det skridskoåkning i mer än en timme, en så kallad "bag skate", och coachen gjorde på typiskt Herb Brooks-manér klart att "vill ni inte jobba hårt under matcherna, då gör vi det nu istället". 

På tisdagar har vi alltid videogenomgång av helgens matcher, där coachen spelar upp olika situationer från matcherna och vi pratar om hur vi skulle kunnat ha gjort det bättre. Men inte den här tisdagen. Istället kallade lagkaptenen till spelarmöte, där han höll ett långt och allvarligt tal om klubbens historia som ett framgångsrikt lag med arbetsmoralen som främsta kännetecken - något som vi definitivt inte levde upp till. Han ville se oss börja jobba mer som ett lag, och tyckte att vi hittills inte alls spelat för märket på bröstet. Trots att det bara hade gått 12 av 48 seriematcher var vi snabbt tvugna att inse allvaret eftersom att denna helgs motståndare som sagt var North Iowa, förra årets mästare med åtta av åtta vinster i år. 

6.00 am i fredags lämnade bussen St Louis för en 7 timmar lång resa mot Iowa. 

Fredagens match kändes som att den kunde gå på två sätt: antingen skitdåligt med tanke på det lilla krisläge vi var i, eller skitbra med tanke på att alla ville visa att vi är att räkna med i år.

Inför ca 1000 Iowa-fans gjorde vi säsongen bästa insats och var en minut ifrån en vinst mot regerande mästarna på bortaplan. Vi förlorade till slut efter straffar, där min straff gick stolpe ut. 

Vår lagkapten, som också missade sin straff, var så besviken efter matchen att han bröt ihop mitt i omklädningsrummet. I ca 10 minuter satt alltså älsta killen i laget, 20 bast, och grät trots att vi tog en poäng mot serieledarna. Det var nått helt nytt och jag kände ba "shit, vafan är det som händer." Säg vad ni vill, men det var så jävla mäktigt. Anledningen till att jag tyckte det var så stort var för att han inte grät för att vi förlorat eller för att vi gjort en dålig match. Nej, han grät för att han var så stolt över hur alla grabbar i laget gav 100% för varandra när det behövdes som mest och kände att han svek laget med sin dåliga insats. Efter ett tag bad han om ordet och sa gråtandes:

"I love you guys. I really do. And I know I asked you to give everything for this team.That's why I'm so proud of your effort today. It was great to see everybody work so hard for each other out there. I didn't play like a captain should and I really feel like I let you down guys. And... I just want you to know that I'm sorry." 

Ett legendariskt ögonblick som jag kommer ta med mig resten av livet. 

Jag vet inte hur väl ni kan se situationen framför er, kanske måste den upplevas live. Men poängen är i alla fall att jag aldrig trodde att jag skulle få se en 20-årig jänkare stå och gråta i omklädningsrummet efter en seriematch för att han känner att han svikit laget som han älskar som en familj.

Det var också en ett oförglömligt bevis på att hockey är sjukt mycket mer än bara en sport.

Även om vi förlorade söndagens match med uddamålet tog vi många steg framåt som lag. Själv var jag ganska värdelös, dock utan att gråta. Är nog lite för divig för det. Ville bara säga det så jag inte låter allt för blödig. 

Ryggen.


/#14

Denna månad har det varit Breast Cancer Awareness Month/Pink October för att uppmärksamma kampen mot bröstcancer och för att stödja cancerforskningen, vilket har betytt att alla i laget spelat med rosa skridskosnören under Oktober. Många valde också att använda rosa klubbtejp. 

Under November pågår något som kallas Movember både Sverige och USA. Mer om vad Movember egentligen handlar om här borta kan ni läsa här. Texten är hämtad från vår ligas hemsida, där ni bland annat kan läsa om hur framgångsrik kampanjen faktiskt varit för att få in pengar att bekämpa prostata- och testikelcancer med. 

Jag vill passa på att visa er en bild av min mustasch just nu, mest för att provocera morsan, som inte har sagt det rätt ut, men som inte tycker jag passar i musche. Avgör själva. Den är lite fjunig, men den är där.
Jag skiter dock i va ni tycker för jag tycker själv att jag är stekhet.  

Hare bra.


/#14

 

 

 

 

J-i-n-x. 

Inte ett enda slagsmål. 

Få tacklingar. 

Sparsamt med trashtalk.

 

Straffläggningsförlust. 

Ja, så kan man sammanfatta helgens två matcher mot Peoria. Två derbymatcher som var sjukt upp-hypade på förhand, men som blev förvånansvärt lugna. Som lagets största (längd och vikt) spelare trodde jag att jag skulle ha fullt upp med att skydda både mig själv och mina lagkamrater mot Peoria-spelarnas hets. Tog till och med mig tandskyddet ut på bänken trots att jag har galler - i fall att jag skulle bli tvungen att ta av mig hjälmen för att slåss. Jag letar inte efter fighter, jag är här för att spela hockey, men om någon frågar mig, ja, vafan, då måste man ju köra. Men det gjorde dom inte. Och det enda trash-talket jag hörde var när en kille i deras lag åkte förbi mig under uppvärmningen(!) och sa:

"14!!! Du ser förjävlig ut i det där gallret." 

Jo, det är helt sant. Han sa så. Förmodligen dagens, nej, åre...nej, DECENNIETS sämsta trash-talk-line, helt klart. Han får ta och höja sig.

Vi vann matchen med 4-1 och gjorde en helt okej match. Min kedja var dock ganska dålig och vi gick poänglösa från matchen, vilket jag tror är första gången sen vi började spela ihop. 

Andra matchen, söndagens match, var också förhållandevis lugn. Vi ledde med 2-1, dom kvitterade med bara någon minut kvar och matchen gick till straffar. Efter 8 lagda straffar var ställningen 4-3 till dom och vår nästa straffskytt var tvungen att göra mål för att hålla matchen vid liv. Min tur att lägga. Och jag ska nu berätta för er hur tankarna gick inför en sån viktig straff:

Jo, jag funderade på vad Nicke Ö skulle sagt nästa Skype-samtal om jag berättat att jag har åkt fram och skjutit för andra gången i rad, när vi spenderat hela vår 15 år långa hockeykarriär på att öva in snygga straff-finter. Eftersom att Nicke Ö är en kille man inte vill göra förbannad insåg jag att skjuta inte var ett alternativ, och det var bara att börja fundera på vilken fint jag skulle plocka fram.

För att göra en lång historia kort slutade det i alla fall med att jag fejkar ett backhand-skott, låter målvakten glida ner i vänstra sarghörnet, samtidigt som jag lägger över pucken på forehand och pissar in den i öppet mål. För det är SÅ man rullar showen vidare.

Tyvärr slutar historien inte lyckligt. Vi förlorar straffläggningen och får nöja oss med 1 poäng istället för två. Trots det kan jag ändå åka hem med ett leende på läpparna efter att ha klätt av ännu en keeper.

Så tack Nicke Ö för att du med hjälp av din mentalitet aldrig låter showen dö när alla andra fokuserar på resultat istället för underhållningsvärde och kärlek till sporten.


Nu väntar ny vecka och nya tidiga mornar.....HAHAHAHHAHAH DRIVER!! Kliver aldrig upp före 09.00.

Hare bäst.


/#14

 

 

 

Fredag och snart dags att börja förbereda inför helgens road trip. Stryka skjortan (börjar bli proffs på att stryka ärmarna nu, farsan), putsa findojjorna, trimma muschen, lägga till musik på Spotify-listan och packa väskan är några av sakerna som måste göras innan bussen lämnar St Louis 7.00 am imorgon. 

Anledningen till att den här helgen betyder lite extra mycket och att jag är extra laddad är att det är dax för derbyt med stort D! Är man uppvuxen med rivalmöten som AIK-Djurgården och Väsby-Arlanda räcker det med att man hör ordet "derby" för att pulsen ska gå upp till game-mode och tankarna flyttas tillbaka till tiden då Dennis von Knorring släppte handskarna hemma mot Wings redan på försäsongen eller då Råsunda tystade DIF en sista gång.

 

Utan att jinxa så brukar Peoria vs St Louis Jr Blues, enligt folk som varit med tidigare, bli 3x20 fullt krig. Dom hatar oss - vi hatar dom. Precis det som ett riktigt derby handlar om.

 

Här är statistiken från trejde perioden från en match förra säsongen. 

Bara på med Farzad Kojasteh-mentaliteten och in och gröta. 
Låt dom komma.

Trevlig helg.

/#14

 

 

 

Ett av dom svåraste problemen att lösa för en svensk 19-årig hockeyspelare som kommer över hit är definitivt att hitta balansen mellan artig och konstig. Och det är värre än vad det låter.

Här är det mycket yta, där man jämt ska vara jättetrevlig och helst lite föööör artig mot folk man inte känner. I Sverige är ett "hej" och "tack" tillräckligt artigt. Du behöver aldrig fråga personen i kassan på ICA hur den mår, för den kommer aldrig fråga dig. Här frågar man av ren artighet alltid hur personen i kassan mår, inte för att man behöver bry sig, utan mer som ett förlängt och artigt "hej" och för att folk på riktigt tar illa upp om du inte gör det. Du behöver dock inte svara på frågan, utan kan istället ställa samma fråga tillbaka som svar (hängde ni med där?). Du måste också visa stor respekt för äldre, vilket gör att Sir, Mr, Mrs och Ms.+efternamn är ett måste och att kalla äldre vid förnamn är en förolämpning - vilket så klart medför vissa problem.

Hur fan ska jag veta vad personen heter i efternamn?
Hur fan ska jag veta om kvinnan i fråga är gift eller inte?

MEN, använder du för mycket artighetsfraser vid fel tillfällen kommer folk tycka du är konstig.

För kommer man in i omklädningsrummet och börjar fråga folk "Hi, how are you doing today, sir?" blir du stämplad som mupp och satt under så kallad "gaywatch". Där är det "What's up?" som gäller och ingenting annat.

Eller som när jag hade varit på NHL-match och fick skjuts hem av dom andra grabbarna. När jag klev ur bilen tackade jag för skjutsen och slängde ur mig "drive safe", vilket jag trodde var en artig standardfras som alltid gällde och som förmodligen hade passat perfekt om föraren hade varit en äldre man eller kvinna. Men dom andra grabbarna bara kollade på varandra med "eeeh-okej-hur-mupp-är-inte-han?"-blickar och jag fick skämta bort det hela med att "jag är en artig kille". Stelt.

Ja, listan kan göras lång. I mataffären måste du alltid säga "excuse me" när du går går förbi någon som står still och tittar efter varor bland hyllorna, oavsett om du är i vägen för personen eller inte. Helt klart överartigt, och gäller den regeln bara i mataffären eller gäller den överallt? Och exakt HUR nära måste man gå förbi personen för att ett "excuse me" ska vara nödvändigt? Ja, ni fattar. Rörigt. 

Sen har vi regeln som säger att du alltid måste kalla din coach för just "coach", vilket också skiljer sig från Sverige.

Och när är det egentligen okej att säga "fuck"? I omklädningsrummet innehåller nästan varje mening "fuck", medan det på vissa ställen är så pass oartigt att folk aldrig säger själva ordet, utan istället kallar det för "the f-word".

Och hur tighta polare måste man vara för att få kalla personen "buddy", "dude", "bro" och "dog" utan att verka socialt skev?


Så ja, ibland är det svårt att veta vart gränsen går, men är man lika skön som mig slingrar man sig på nått sätt ur alla pinsamma sitauioner. Hehe. 



Stay golden!


/#14

Jag vet att jag inte uppdaterar bloggen så ofta och ni kanske tycker det är katastrof att behöva läsa samma inlägg flera dagar i rad tillsammans med morgonkaffet, men så är det och så kommer det nog förbli.

I helgen var vi i alla fall i Chicago och spelade mot Chicago Bulldogs. En fyra timmars bussresa som går ganska fort när man gör som mig och slaggar hela vägen.

Lördagens match vann vi med 3-4 efter suddenstraffar, där "Red beard", "The Swede", "Rose", "Kvasten", "Alex", ja, kalla mig va du vill, blev stor matchhjälte efter en stenhård handledare stolpe in, högt i målvaktens högra hörn. Försökte först vara kylig och bara fira genom att bara höja handen jag höll klubban med - och det skulle jag nog ha fortsatt med. För när känslorna tog över lyfte jag först upp ena benet samtidigt som jag knöt båda nävarna - fick felskär - och rasade rakt ner i isen. En sämre målgest, dock följt av ett större ljubel och 2 nya pinnar till St Louis Jr Blues.

Hade dessförinnan också hunnit med att näta i power play och assisterat till ett mål.

Matchen i söndags behövde inte avgöras på straffar, utan slutade 1-6 till oss. Jag noterades för ett nytt mål och en ny assist.

Det var helgens hockeysammanfattning, mer kommer i veckan. Har några sköna videos på G om jag får det att funka. Kan IT-avdelningen, med webmaster Isabelle Carlsson i spetsen, kanske kolla över detta eller måste vi göra justeringar inom arbetsfördelningen på bloggen?

Ryggen!


/#14

...efter två ny vinster i helgen borta mot Wisconsin Whalers. Båda efter förlängning, vilket inte spelar någon roll eftersom att det ger lika många poäng som vinst efter ordinarie tid, alltså 2.

Vi gjorde bra förstaperioder i båda matcherna, men sett över 60 min så var det två ganska dåliga insatser från vår sida. Dock starkt att vinna två raka sudden-death, vilket tyder på lovande vinnarmentalitet. 

Jag hade inte en av mina bästa helger, 1 assist och +4, vilket gör att jag ändå snittar 1 poäng per match just nu. 

 

Annars var det en sjukt kul helg med grabbarna i laget och nu laddar vi om inför kommande helgs bortamatcher  i Chicago. 

Annars då? 

Jo, förra veckan spelade jag paint-ball för första gången eftersom att yngsta värdbrorsan fyllde 10 och hade det som "kalas". Skulle väl säga att det gick...sådär. På första banan hann jag inte avlossa ett enda skott innan ett av paint-ball-proffsen som var där pricksköt mig på halsen från sisådär 40 meter. Jag menar, kom igen, vad gör dom grabbarna där ens? Medan vårt lag bestog av nioåriga, födelsedagsfirande smågrabbar och en vilsen svenne, bestog andra laget till stor del av proffs med automatvapen och annan proffsutrustning. Det värsta var att dom dessutom tyckte att dom själva var så jävla balla, trots att paint-ball som sport inte är så jävla häftigt att hålla på med. Men men, vad vet jag, kanske bara är dålig förlorare...


"For the boys" som vi brukar säga.

 

 

På kvällen var vi på födelsedagsmiddag hos värpappans ex (värdbrorsornas mamma) med delar av släkten.



 

 

 

Tänkte ta vid där jag slutade i senaste inlägget, nämligen onsdag eftermiddag. Jag är inte riktigt säker, men jag gissar att jag tog den dagliga power napen efter att jag skrivit klart blogginlägget. 

 

Efter det hoppar vi fram några timmar till 18.30, när en kompis till pappas gamla klasskompis (hängde ni med där?) kom och hämtade mig i sin Porsche-cab, lite lätt, för middag med honom och hans fru. Jag och pappa var på middag hos dom tillsammans med pappas gamla klasskompis redan en av dom första kvällarna jag var här. Eftersom att dom också bor i St Louis bestämde vi att vi skulle träffas någon mer gång och efter senaste veckans sms-planering bokade vi upp onsdag kväll för middag downtown. Maten var god och vi snackade mest skit, så därför langar jag två bilder från kvällen istället för att gå in på detaljer. 

Pesto-mozarella-tomat-och-nått-maskrosbladsliknande-pizza. Kvaliténs mamma.

07.25 imorse stegade man in på Charles Augustus Lindberghs high school i södra St Louis. Det är där jag ska gå min inför-kurs (två dagar i veckan, åtta gånger) inför ACT-provet som jag ska göra i oktober. ACT är, som jag berättat tidigare, ett högskoleprov som de flesta college och universitet kräver att man har ett resultat på. 

Idag var det första lektionen och jag var nervös redan igår på träningen. Dels för att skolan är lika stor som hela Väsby(okej, jag överdrev lite, men den är stor) och dels för att jag visste att folk skulle undra vem den två meter långa pappan var som satt längst bak i klassrummet. Men som den socialt kompetenta kameleont man är så anpassade man sig till även den situationen. Lika kung som Danny är på Rydell High i filmen Grease och lika kung som Troy Bolton är East High i filmen High School Musical, lika kung var Alexander Carlsson på Lindbergh High idag. Eller jag önskar jag var.

Lektionen idag bestog enbart av att göra ett gammalt ACT-prov för att läraren ska veta vart alla ligger kunskapsmässigt. Eller enbart och enbart, även om det gick bra, så nöter ett 4 timmar långt prov på engelska en del på de få hjärnceller man har. 

 

Och där är vi nu. 

Jag sitter och kollar damfotboll från college på TV, bloggar och dricker kaffe. Det är sjukt vilken mediabevakning dom har på all sport, som vi inte bryr oss om hemma, här borta. Jag menar, hur ofta sänder dom damfotboll på TV i Sverige? Här visar dom damfotboll från college flera gånger i veckan, plus ett stort antal matcher från high school, där ungarna inte är mer än 14-17 år gamla. Försök sätta det i perspektiv. Typ som om matcherna i J18 serien hemma i Sverige skulle kablas ut till flera miljoner TV-tittare - flera gånger i veckan. Sjuk tanke. 

Såg att Väsby precis slog Nacka med 2-7, vilket betyder att drömmen om Allsvenskan lever vidare. Vi kör!!!

/#14

Snubblade över två sjukt bra Youtube-klipp för några dagar sen. Dom har egentligen inte så mycket med mig att göra, förutom att killen i det andra klippet är från St Louis. 

Först har vi Patrick Kane och hans dribbelvideo som han har gjort för att marknadsföra Bauers nya klubba. Såvida detta inte är trickfilmat är det nog det vassaste jag sett när det kommer till handleder. Ett bevis på att showen fortfarande lever!

 

Några dagar senare hittade jag det här klippet som Brandon Bollig (föredetta St Louis Jr Blues-spelare) länkat på sin Twitter med texten "Om ni tyckte Kanes video var bra, då borde ni kolla min! Ännu bättre!". 
Det som är roligt är att Bollig är en renodlad fighter, och man funderade direkt på hur fan han skulle kunna göra samma grej. Så här gick det. 

 

 

Haha sjukt skön självdistans.


/#14

Under mina tre år i Mora hade jag egentligen bara ett motto när det kom till tvättningen - tvätta så sällan som möjligt. Därför blev det inga småtvättningar då och då, utan istället samlade jag på mig så mycket smutstvätt jag kunde tills det inte längre gick att pressa ner mer i tvättkorgen, för att sedan köra en tvätt som nästa inehöll hela garderoben. Lite så funkar min blogg också. Inga korta Facebook-status-inlägg om enskilda dagar, utan mer sammanfattningar över den senaste veckan. Så, nu bär det av...

 

Som några läsare, med Asplövet i spetsen, så uppmärktsamt noterade så skrev jag inget om förra veckans matcher. Det beror på att jag först inte tänkte skriva om hockeyn här på bloggen, eftersom att jag inte alls hade någon lust att blogga om matcherna i starten av säsongen då laget förlorade och jag spelade dåligt. Jag tänkte också att det skulle vara missvisande att bara berätta om de bra prestationerna. Därför funderade jag på att skippa att blogga om hockeyn helt och låta er hitta informationen själva. Men nu när ni läsare efterfrågar mer hockey så får jag väl tänka om.

Förra veckans matcher, som sagt. Vi hade våran hemmapremiär mot Twin City Steel på lördagen, vilket var tredje matchen i ligan. Jag spelade i förstafemman och fick vara med på line-upen, något som alla hockeyspelare har våta drömmar om. Våran line-up var inte lika satsig som dom jag sett tidigare, men jag fick ändå gåshud när speakern ropade: "AND NUMBER 14, FROOOM STOOCKHOLM, SWEDEN...ALEEEXAANDER CAAARLSSSON!!" och jag åkte fram och ställde mig på blålinjen. Vi vann också matchen med 6-5.

På söndagen dagen efter hade vi returmöte mot samma lag. Vi vann med...håll i er...12-2. Jag gjorde två mål och tre assist. Det ledde till att jag blev utsedd till 1st Start of the game på ligans hemsida och Player of the day av 3HLPA, som är spelarfacket (?) tror jag. 

 

 

 

Det blir bara längre och längre mellan uppdateringarna här på bloggen vilket jag ber om ursäkt för, men efter förra fredagens/helgens urladdning har det varit ganska lugnt faktiskt. Därför blir det här ett kort inlägg som får fungera som någons sort livstecken från mig.

Imorgon har vi träning som vanligt och sen ska jag hänga med två grabbar i laget och träffa deras tjejpolare. Ser fram emot det, även om jag vet att jag min engelska kommer vara som bortblåst så fort jag ska hälsa på dom. Engelskan känns bättre och bättre, och jag snackar mer och mer, men det är alltid nervigt att träffa nya människor eftersom jänkarna inte alltid fattar min brittiska/svenska dialekt. Så, ja, det har blivit en del stela ögonblick när jag själv har tyckt att jag träffat precis rätt med både ord, grammatik och dialekt, medan personen jag pratat med inte alls fattade vad jag sa. Brukar leda till en pinsam tystnad och några förvirrade blickar, innan någon av polarna, som vant sig vid min engelska, hjälper DEN KORKADE OCH OERFARNA IDIOTEN!!! som inte förstog vad jag sa att förstå.

Av någon anledning har vi har ett två veckor långt uppehåll från serien. I helgen ska vi därför spela två träningsmatcher mot ett college i St Louis, som tydligen ska vara ganska bra. Ser fram emot att spela match igen och vi bromsar såklart aldrig!

Ha en bra helg.

/#14

Har hänt en hel del sedan jag uppdaterade bloggen senast. Mest bra/roliga grejer.

Måste ju börja med den omtalade rookie-dinner:n som vi hade i onsdags. Tre ord: Ha-ha-ha. Det gick alltså ut på att alla nya i laget skulle klä ut sig till tjejer och bjuda veteranerna i laget på middag på Buffalo Wild Wings, mitt bland massa ovetande "vanliga" gäster. Jag vet att jag sa att jag inte tänkte posta nån bild, men vafan, här kommer den ändå. Världsklass är ordet. 

 

I helgen var det dags för säsongen riktiga roadtrip. Cincinnati borta slutade med 2 raka uddamålstorsk, 4-3 och 3-2. För min del kändes det bra, men jag var alldeles för ofarlig. Lite Johan Elmander. Ser farlig och vass ut i övriga spelet, men när det kommer till området kring straffområdet blir det lite för mycket vilja och för lite kvalité, vilket gör avsluten ordentliga men egentligen ganska iskalla ur målchanssynpunkt. Lite så kändes det. Tröjan var svettig men klubban va fortfarande nytejpad.

På vägen hem hade vi rookie-careoke (rookie = i detta fall: alla nya i laget) på bussen. Alla rookies skulle sjunga varsin låt i micken längst fram i bussen (svenska ej tillåtet, så där sprack Inga problem med Snook-rappen. Ni som fattar, fattar.) med hörlurar så man inte hörde sig själv. Jag körde såklart Final Countdown med Europe och hade min insats på isen varit hälften så bra som den framför micken hade jag förmodligen redan fått flera NHL-erbjudanden. Förmodar jag, har ju som sagt inte hört mig själv.  

Idag har jag fixat med massa vuxengrejer som man måste ha fixat om man vill fortsätta leva som hockeyjunior 24 timmar om dygnet:

- Bokat upp mig för en ACT-test-förberedande kurs på ett high school i St Louis. Typ 10 lektioner a la 2 timmar. Jag - och massa high school-elever. Har dessutom både mustasch och skägg nu, så blir inte förvånad om man får "Sir, no parents are allowed to participate" uppkastat i ansiktet första lektionen.  

- Registrerat mig som intresserad hos scoutingavdelningen för USHL.

- Registrerat mig för NCAA-college commitment (fyfan, börjar redan komma in i språket till den milda grad att jag inte kan komma på en bra översättning på "commitment")

- Varit på banken och laddat mitt amerikanska bankkonto. Vuxenpoäng-kontot laddades på köpet.

På onsdag har vi rookie-dinner, vilket innebär att alla rookies ska ha på sig utmanande tjejkläder och bjuda alla veteraner på middag på någon restaurang. Kan ej utlova några bilder på bloggen. Vill ni se bilder där ifrån är ni välkomna att skicka en förmögenhet, ett paket ångestdämpande tabletter och en hälsning att "det inte var så farligt". Kommer dessutom missa Sverige-Kazakstan imorgon eftersom att jag ska prova ut onsdagens outfit hos en i lagets syster. Jag tänker mig nått som framhäver hockeyröven och visar lite skinn. Vi får se vad hon har.

Avslutar med en skön country-låt. Grabbarna i laget kör en del country, trodde aldrig jag skulle gilla det - men här är vi nu. 

/#14

På lördag är det dags - seriepremiär borta mot Cinncinati Swords. Just nu skulle man kunna likna det vid den långa väntan på att få öppna julklapparna på julafton (eftersom att vår släkt bestämt att man ska öppna dom runt 18.00, vilket är åt helvete för sent, känns väntan alltid lång). Vi har tagit oss igenom Kalle-Anka-försäsongen, julbords-träningsmatcherna och nu väntar vi bara på att pappa ska gå och köpa tidningen så tomten kan komma kicka igång säsongen 2013/2014 på riktigt.

Något som definitivt inte var någonting i närheten av julafton var ACT-provet som jag gjorde här om dagen. ACT, American College Testing, är ett test som dom flesta college kräver att man har gjort när man söker. Det består av fyra delar - engelska, läsförståelse, matte och vetenskap - som läggs ihop med betygen från high school/gymnasiet. Allt på engelska, såklart.Testet jag gjorde var ett gammalt ACT-test som numera används som träning inför det riktiga testet. Det tog ca 3 timmar att göra och för att spinna vidare på liknelsen med julafton och julklappar, kan man säga att testet var som att förvänta sig en Harley Davidson-motorcykel men få en trasig trehjuling. 

Jag, som har ganska bra betyg från gymnasiet, trodde inte det skulle vara några större problem att fixa ett hyfsat resultat. Jag hade inte bara fel. Jag hade fel, fel, fel. 

Efter tre timmar satt jag där med ett resultat likvärdigt en trasig trehjuling och till och med tanten som rättade mitt prov såg besviken ut. Men, men, det var som sagt bara ett träningstest och jag ska gå en prep-kurs på 14 timmar, uppdelat på 7 lektioner, innan det är dags för det riktiga ACT-testet.

Efter det tröståt jag på Kentucky Fried Chicken innan det var dags för gymmet. Måste tyvärr säga att det är en ganska överskattad snabbmatskedja. I fortsättningen kommer jag hålla mig till min hemlagade Chicken Ceasar Sallad som jag äter ca 3 gånger i veckan.

Senare på gymmet träffade jag återigen min polare Brian, 52-årig egenföretagare, som brukar vara där och basta och sitta i jacuzzin. 

Efter det blev det en standard-kaffe på St Louis Bread and Co, som jag samlat ihop till genom mitt stamgästkort. 

På kvällen hade vi videogenomgång av matchen i lördags och sen ispass.

Nu sitter jag här med en kopp kaffe från min nya hi-tech-kaffebryggare och snart är det träning. 

 

Living the dream. 

/#14

Hahahhahahahahah 8 fucking 0! Efter flera veckors ladd var det äntligen dags för första träningsmatchen och vi fick i oss o-r-d-e-n-t-l-i-g-t! Vi mötte som sagt Springfield Jr Blues i Springsfield. Dom spelar en serie över oss och även om vi fick stryk med 8-0 så var det inte så illa som det låter och jag kommer komma ihåg den matchen som dagen då showen började på allvar!

Det började med att vi fick poliseskort sista biten till arenan, eftersom att gettot vi åkte igenom var Rinkebys pappa i jämförelse. Det var som att alla vi åkte förbi spelade huvudrollen i filmen 8 Mile. Bussen rullade sakta framåt medan jag satt och pumpade musik iklädd svart kostym och kände mig som vilken NHL-spelare som helst.

Från det att vi anlände till hallen tills det att vi lämnade hade vi en polis som stog och vaktade trappan utanför vårt omklädningsrum där alla fans samlades. När vi gick ut till isvärmningen var det redan ca 200 personer på plats i den relativt lilla hallen. Några stog redan och bankade på plexit och musiken var på högsta volym. Speakern envisades dessutom med att dra ut på orden för att få det att låta som om det var en titelmatch mellan två tungviktsboxare, vilket gjorde stämingen ännu bättre: 

"...and right wing, number three, JOOOOOOOOOORDAAAANNN SMIIIIIIIIIIIITH" eller vafan han nu hette.

Matchen var jämnare än man kan tro, men siffrorna rann iväg "lite". Trots det var det en sjukt kul match att lira och man märkte att största delen av publiken verkligen var betalande fans. När Springfield gjorde sitt 8-0 mål med 2 sekunder kvar ställde sig alla upp och jublade som om dom vunnit SM-guld. Det var party från att uppvärmningen började till det att matchen var slut.

Efter matchen följde jag med mina värdboys till Nashville. 

Resten av helgen sammafattar jag i bilder:

Jag och min värdbrorsa "the Tank" utanför Pancake Pantry. Stå i kön är för vanligt folk. Vi blev insläppta bakvägen.

 

Eftersom att det var några dagar sen jag kom med en lägesuppdatering tänkte jag köra ett nyhetssvep. 

Jag måste börja med och nämna min värdfarsa och hur positivt överraskad jag jag blev när jag träffade honom. Förutom att han ställer upp för mig som om jag vore hans egen son, är jargongen mellan oss riktigt kompisaktig, trots att jag är 19 och han snart 52. Han har till exempel sagt att han kommer se mig som en turist i landet tills jag får...ja, ni vet...."göra mål". Enda regeln är att jag måste presentera henne för honom först. Han är också den som tar mest intiativ när det gäller kontakten med personer som kan vara bra för min framtida hockeykarriär här borta. Ett exempel på hur engagerad han är, var när han tog mig till en specialist för att slipa min skridskor - eftersom att han inte litade på någon i ishallen. Jag provade slipningen första passet och det var ändå inte rätt. Den vassa slipningen gjorde så att mina ben nästan sprängdes av mjölksyra, så efteråt sa jag helt enkelt åt honom att "It´s was the worst thing I´ve done. The skates are a disaster and I can't skate with them one more time when they are this sharp." (på ääääääeeeeeengelska, som Zlatan skulle sagt) Nästa morgon fick jag ett sms. Då hade han på några timmar fixat så att NHL-laget St Louis Blues skridskoansvariga skulle slipa mina skridskor på samma sätt som han slipar Patrick Berglunds (en av fyra svenskar i the Blues) skridskor eftersom att vi är ungefär lika långa och tunga. 

____________________________________________________________________________________________

 

Fysträningarna här borta är inte hälsosamma för en svenne som bott i kalla Dalarna i 3 år. Idag körde vi intervaller i 33-gradig värme med en luftfuktighet som ej kan beskrivas med ord, följt av gym och ispass.

 

____________________________________________________________________________________________

 

Idag var jag på min första footballs-match. Bild finns på fejjan. Ganska lite folk och svåra regler. Det som var coolt att se var spelarna. Några av dom är djur asså och dom kastar den där bollen så hårt så om den hade träffat en tegelvägg tror jag fan den gått rätt igenom. Det är som att sitta på Colosseum när dom lirar.  

____________________________________________________________________________________________

 

När jag kom hit för ca tre veckor sen hade jag en blå keps med ett vitt "A" på framsidan. Fick reda på att det laget är St Louis Cardinals (baseball) största konkurrenter. Dumma svenne. Jag tyckte ju ba loggan va snygg liksom. Nu har jag istället en grå keps med "Cardinals" skrivet med stora röda bokstäver på framsidan. Man tar seden dit man kommer.

____________________________________________________________________________________________

Jag lyckades förstöra/överladda vår router så den pajja förra veckan när jag streama AIK på datorn. Blev till att köpa en ny router för 50 dollar. Dyr match, alltså. Ny match imorgon. Heja AIK.

____________________________________________________________________________________________

Idag fick vi en ny keeper från Texas. Vet inte om vi borde ta det som en pik när coachen värvar keeprar....
 

____________________________________________________________________________________________

Match imorgon (lördag) sen drar jag med värdfamiljen till Nashville efter. 

 

Det var allt för nu.


Peace


/#14

 

 

 

 

Nu kommer bloggens första top 3-lista. Idag kör vi en "Top 3 amerikanska låtar som spelas i omklädningsrummet just nu". Jag tar en från varje genre, börjar med 3:an och listan ser ut som följer:

3. Andy Grammer - Keep your head up

 

2. Zedd - Clarity

 

 

 

1. Jay-Z - F*uckwithmeyouknowigotit



Vi kör också en del Timeflies, så han får en hedersplats.

Timeflies - Under The Sea


....och eftersom att country är ganska populärt här får även Florida Georiga Line en hedersplats.

Florida Georgia Line - Cruise


Det var allt ifrån musikakuten i St Louis. 


/#14